MindGame är en sorts minneslek där man i min version skall komma ihåg blinkmönstret från sex
lysdiodringar som slumpvis blinkar. Därefter skall man upprepa blinkmönstret med hjälp av sex
touchpunkter som befinner sig mitt i lysdiodringarna.
Touchpunkterna består av fyra infrarödda lysdioder samt en fototransistor. En display av fyra
7-segmentsdisplayer kommer att visa antalet korrekta försök.
Mikrokontrollern som skall sköta displayen är en Mega88 och resten tas om hand av en Mega32.
De skall kommunicera med hjälp av SPI.

Så här ser kretskortet ut för tillfället, eventuellt kommer jag att använda extern kristall
om det visar sig nödvändigt.
Mega32 skall sitt atill vänster och Mega88 till höger, i mitten syns socklarna till de två
LM339 komparatorer som används för att avgöra när en an touchknapparna aktiverats. Uppe till
vänster syns en 7805 spänningsregulator.
Nedan ser ni baksidan av kortet.

Här en liten bild på de 4 7-segmentsdisplayerna. Som ni ser av antalet kablar så kommer de att
multiplexas eftersom det är gemensam katod använder jag 2N7000 för att multiplexa dem.
Eftersom jag inte skall använda Mega88-an till något mer behöver jag inte pyssla med något annat
än att bara "köra på"


Eftersom kopplingsschemat blir relativt stort har jag delat upp det i olika delar.
Först ut är spänningsmatningen. Jag har behov av +12V, +5V och GND och detta får jag genom att
använda en stabilicerad batterieliminator samt en vanlig LM7805 som ni ser här:

Så går vi vidare till "hjärnorna" i spelet, dessa båda mikrokontrollers från Atmel.

För att styra vilken av de fyra 7-segmentsdisplayerna som skall aktiveras använder jag en 2N7000 FET.

Ungefär samma koppling återanvänds till alla lysdioder, enda skillnaden är ett strömbegränsningsmotstånd
(R13 i bilden nedan). R12 är ett pull-down (100 kohm) för att se till att 2N7000 verkligen "stänger av" då den skall.

För att slippa tryckknappar och därmed få en ren och slät spelplan har jag använt IR-diodet och fototransistorer
detta för att slippa vara beroende av omgivande ljus som jag hade blivit om jag använt LDR-motstånd (eller fotomotstånd).
Med mitt val är det möjligt att spela i alla ljusförhållanden. Enda nackdelen är lite högre strömförbrukningen men den
är försumbar i förhållande till fördelen med att vara oberoende av omgivande ljus.
Här nedanför ser ni undersidan av spelplanen innan fototransistorerna monterade, dessa är egentligen inte mycket att se.
De ser ut som svarta 3 mm lysdioder, där den svarta färgen fungerar som dagljusfilter.